Sara och om livet.

 

Det är väl lite där vi är? allt är bara ett stort hjul som går runt runt. Jag vet knappt om det är många, tisdag, lördag, Maj, augusti, December, 2012, 2015 eller 2020. Jag säger inte att det är negativt eller klagar på något vis. Kanske är det bra? Så har man de små och stora glädjerna där imellan. Allt från när du har 10 minuter över på jobbet till instagram, eller kanske en resa? För mig i en hektiskt vardag så ska det inte mycket till för att sätta pris på det. Och det är något jag har (och är..) dålig på. Uppskatta och sätta pris på saker i mitt liv, stort som smått. Man gör det kanske i en kritisk situation i livet, och kanske i en väldigt stor situation i livet, men därimellan då? 

 

Samtidigt är det väl viktigt att anpassa det efter sig själv. Att höra på älska-dig-själv osv råd passer väl kanske sällan de allra flesta, eller vad vet jag. Jag vet iallafall är jag inte tillhörer någon vanlig typisk person och väljer å tro att det inte finns en sån norm. 

Jag önskar ibland att jag kunde kliva upp varje morgon och se mig i spegeln och säga till mig själv: " Idag blir en fantastisk dag". Ain´t gonna happen. Då jag står upp så tänker jag under tiden jag snoozar (ca 90 minuter varje morgon) att jag hatar mig själv och jag hatar speciellt livet. Ingen är så trött som jag på morgonen (möjligtvis min bror). Oavsett om jag har sovit 2,6,8 eller 24 timmar. Jag vill dö litegrann varje morgon. Ge mig 2 timmar så börjar jag bli en människa, och då kan det fort hända att jag tänka att dagen blir carpe diem osv. Nej. Det är inte carpe diem jag tänker. Allt för djupt.

De grejerna där fungerar inte på mig. 

 

Däremot att ha saker att glädja sig över eller till. Små som stor. Jag kan faktiskt som sagt glädja mig över 10 minuter tills över till instagram. Ikväll lagade jag mat med vitlök i, hade glädjet mig hela dagen. Möjligt 98% av alla andra runt mig anser det som sorgligt, och då tänker jag att det går helt fint faktiskt. 

 

Jag lever gott i mitt hjul, men små avbrott ibland. 

 

 

 

Hade en gång en blogg pga ett behov att skriva. Tiden försvann och jag slutade skriva. Jag har nog ett stort behov att använda en eller annan form för min (obefintliga egentligen?) kreativitet. Men oavsett, viktigt att få utlopp för det, antingen man är bra på det eller inte. När jag läser gamla inlägg här så blir det väldigt svart på vitt att jag verkligen har tappat så mycket svenska. Man tänker - svenska / norska - typ detsamma. Både ja och nej. Det norska språket är uppbyggt väldigt olikt det svenska, och jag stör mig på hur jag kommunicerar i både text och tal varje dag faktiskt. Ord jag tror är svenska ord och plötsligt norska och omvänt. Viktigt att hålla på sitt språk? Ja. Tänker det är en form för min identitet. Men samtidigt så är det svårt att öva på det också, allt går på automatik. Och när jag först pratar så fokuserar jag mest på andra saker. 

 

Kommer jag skriva igen? Ja,nej, kanske. Förhoppningsvis. Jag hade skräckblandad förtjusning över om jag ska ha något att skriva om. Jag är extremt dålig på smaltalk exempel. Men så börjar man skriva och plötsligt har jag så massor jag vill diskutera och saker som jag tänker på. 

 

På återseende? 

 

 

 

Tänkte skylla på att jag aldrig har tid, att blogga.Men alla människor har ju lika mycket tid. Det handlar ju bara om hur man disponerar den. 

 

Jag är ärligt talat sämst i världen på att planera min tid. Å hör här, inte bara min tid. Mitt liv, min vardag, mitt jobb, ja mitt allt.

 

Kommer ni ihåg att jag har bloggat om kalender? Jag försöker och försöker. Jag köper nya fina, men inte spelar de någon roll. Jag köper ryggsäck för att försöka ha alla jobbsaker i, men inte går de heller.

 

Fråga mig vad jag gör på i morgon? Har inte en aning. 

 

Jag måste bara konstatera tror jag att jag inte en planeringsmänniska. Jag är så totalt spontan som man  bara kan bli. Jag tar varje minut, eller sekund, som den kommer. Jag har liksom inga rutiner på vad när eller hur jag ska göra ting. De värsta av allt, det är att jag inte vet om det är positivt eller negativt, för mig personligen. 

 

Just nu sitter jag på en buss till Göteborg. Detta har varit planerat i flera veckor, kanske månader. Jag köpte biljett igårkväll. Jag skjuter på det omedvetet liksom. Inte för att jag inte vet om jag ska åka eller inte, för det visste jag ju. Men det händer liksom inte innan... Kanske är det känslana av att ha något som är spikat så långt i förväg som jag inte gillar.

 

Men, jag får det att fungera. Jag har kontroll på mitt liv och min vardag, även om det inte ser ut som det.Jag har mål och drömmar, och vill utvecklas. Men, jag behöver bli bättre på planering. Lite för min egen del, men kanske mest för min omgivning. För jag lever ju inte ensam i den här världen. 

 

 

 

Men de jag skulle säga var att jag hade lite tid över nu, på bussen till Göteborg. För att träffa Amanda och Jenny! Ska bli så himla kul!! Räknar med en episk helg. Det går rykten om Björn Rosenström? Ja det säger väl allt.

 

 

Här får ni en länk, se på bilderna. That´s me!

 

 

 

 

 

Ja det är väl möjligen dags att dra av ett inlägg igen va?

 

Minns inte ens när jag skrev sist, men mycket har hänt. Och det är ju bara positiva saker! Fantastiskt att saker och ting bara flyter på ibland.. Jag njuter och analyserar inte så mycket. För att saker går bra, det är inget man ska ta för givet. 

 

Idag är jag ledig. Så fruktansvärt skönt!!! Men Oslo är grått och lite ledsamt. Jag ska försöka ta mig upp ur sängen och köpa ett par nya jeans. Så tråkigt, men nu är det dags. Jag har nog inte användt jeans på ett år nu om jag inte minns helt fel. Vissa av jeansen hade krympt under sommaren, tråkigt, ja vet,.... Så nu måste jag väl ta tag i de...Borde väl ta tag i det där med att träna också. Har haft förkylning från helvetet i över två veckor nu, men den börjar ge med sig, så efter de, kaaanske. 

 

Imorgon ska jag jobba och på söndag ska jag jobba på Barnens holmenkolldag. Sedan är det ny vecka, och nästa helg ska jag träffa ANNICA!!!!!!! The one and only kan man säga. Det var alledes för längesedan och jag är så glad att det äntligen blir av!! Ska ju även få träffa hennes folkskygga pojkvän... :) 

 

 

 

 

 

 

Förra året var jag otroligt väntasfull inför att få resa hem inför jul. I år känner jag att jag inte orkar med jul. 

Jag längtar inte ens efter julskinka och gravad lax, eller snö, eller julgran eller tomtar eller nååååttt, känner bara aaaaaaaah. skjut mä. Nästa år vill jag fira i min sommarstuga, ha ha...... Realistiskt skulle det kunna bli hotell, inte behöva prata med någon och bara slappa!

 

Jag känner typ bara att det här året ska ta slut. Det har varit ett bra år, men det har varit ett jobbigt år. Jag har lärt mig väldigt mycket, men det har kostat... Och priset för det har inte varit värt det. Att konstant vara sliten är ingen hit.  

 

Nu ska jag bara överleva två veckor till sedan är det 2014. Tänkte ta "chansen" (ha ha, igen) att göra någonting annorlunda då. Typ jobba mindre. Träna mer. Äta bättre. Bli frisk...  Ska fundera på det i allafall. 

 

Luciakonserterna gick förvånasvärt bra. Det var dock ganska påfrestande, ville gå hem och gråta efter första genrepskonsertern på grund av sjuk värk i axlar och rygg, samt många minuters typ strypt syretillförsel. Men sedan gick det bättre. I vår blir det något i stil med musikal. Det ger sån glädje att sjunga! När man är för gammal för att ha "konsert" ute på krogen så får man göra det i kör istället...

Försökte ladda upp lite fina bilder från konserterna, men det gick inte så bra..

 

Läser det här inlägget för mig själv inser att jag känner mig själv lite i allafall. Säger ha ha, om saker jag kanske skulle önska men som aldrig kommer ske. Jag tycker det är OK att jag inte ställer massa krav på mig själv och att jag har en såpass god insikt att jag vet att jag inte klarar/eller genomför det, och att jag inte har prestationsångest. Hade jag haft det, då hade jag inte orkat annat än att sova efter det här året. Om jag ens hade orkat det. 
Att ha viljan att prestera och att ha ångest över att prestera är för mig två olika saker, och jag är stolt över att jag har viljan att prestera, men nöjer mig med de flesta resultaten. Ibland blir det bra, ibland blir det sämre, och ibland blir det jävligt bra. Jag skulle nästan kunna säga att jag inte bryr mig. Det är inte helt sant, jag bryr mig, men jag nöjer mig också. 

Nu ska jag bara lära känna mig själv ännu mer så jag vet när jag är sliten och att jag känner mina begränsningar.

 

 

Sådär vänner. Nu blir det kanske inte så mycket mer från mig detta året. Nästa år kommer jag tillbaks, piggare och starkare... ha...ha... eller :)  

 

Så till er alla som glädjer er så till jul... GOD JUL! ;) 

 

 

 

 

Just nu är inte den största drömmen en sommarstuga, även om det fortfarande är en dröm.. Just nu är drömmarna, en egen lägenhet. Känner väl litt att jag är färdig med att bo i kollektiv. Kosta vad det kosta vill, men jag är inte 18 längre. Eget kök och eget badrum... Det vore guld och gröna skogar det. Ibland är inte önskningarna så höga. 

 

I helgen var det bröllop för Edward och Elina. Åh det var det finaste och mest kärleksfulla bröllop jag varit på. (och det roligaste!!) Kan man vara mer perfekta för varandra? Finaste paret! Glad och tacksam för att jag fick dela denna dag med er! ♥ 

Efter den dagen vart jag om möjligt ännu ganska mycket mer kär i M.... :) 

 

Nu väntar jag bara på Gabbes bröllop, då jag har den bästa filmen på honom som jag gärna vill spela upp på då. What the fox............. :)

 

Annars över jag till luciatåget. Fick lite sån panik igår när vi skulle sjunga utan text och noter, men det löser sig nog. Det är ju inte värre än att man mimar. Jag minns inte riktigt hur jag lärde mig texterna sist jag sjöng i kör, (för ca 15 år sedan...) Blev lite nostalgisk nu och tänker tillbaks när man gick i 9:an och hade luciavaka hela natten i skolan. Jag och Clary satt nere och redigerade våran film från Camp Enstabo så försvinner filmen!!!!!!! Som vi typ hade lagt X antal timmar på. Men det var ju på den tiden man inte hade externa hårddiskar eller egna bärbara datorer... #gammal 

Camp Enstabo är nästan för övrigt värt ett eget inlägg någongång i framtiden. 

 

Nu har vi avverkat de tre första hektiska helgerna. Först min födelsedag, sedan Ms mammas födelsedag, sedan E och Es bröllop. Nu blir det jobb i helgen. Sedan dop, och sedan bröllop/dop. Sen lucia + jobb. 

Och mitt upp i allt viktigaste perioden på hela året i butiken. 

MEN sen, blir det hemfärd och julfirande. Och efter det blir det nytt år. Skönt att veta vad man ska göra fram till dess. Slipper man fundera liksom. Typ vila kunde man ju göra när man blir gammal.... Eller när man har en sommarstuga... :)  

 

 

Fick ju för övrigt ett väldigt fint objektiv i födelsedagspresent. Börjar bli dags att lära sig fotografera nu. Men de får väl bli om 7-8 månader när det slutat regna i Oslo. För nu ska ni veta att det regnar hela jävla tiden. Inte konstigt att det är tungt att försöka vakna på morgonen. Kanske tomten kunde ge mig en sån här i julklapp?

http://www.clasohlson.com/se/Wake-up-light-Philips-HF3500/36-5449 

En väckarklocka som först gör rummet ljust, sen börjar ringa. Alternativt en sån här: 

 

 

En raket som åker upp mot taket. Då kanske jag kommer upp ur sängen.. 

 

 

godnatt och tack för ikväll.

 

 

 

 

 

 

 

Det är många önskningar och drömmar här ikväll. Både på gott och ont. 

 

 

Jag har två drömmar i mitt liv. Jag har inga visioner och drömmar annars att sträva efter. Samtidigt som jag ständigt söker utmaningar. Jag förstår inte hur det går ihop. Att de ens är möjligt. 

Jag önskar jag hade några drömmar som svävade omkring uppe i huvudet, något jag kunde jobba mot.

 

 

En av mina drömmar är den där sommarstugan... Jag måste ha en fristad. Som är min, där jag kan slappa av. Göra vad jag vill, ha det som jag vill. Jag tänker på den där stugan varje dag, och lite extra ikväll. Men jag blir lite ledsen när jag tänker på det också, för det är inte ens nära, och inte ens liiiite. Vart ska den ligga liksom, och när jag ska ha tid att vara där? 

 

Just nu känns det inte riktigt som jag vet vart jag är någonstans i livet. Lite pausat liksom, men ändå inte. Händer liksom ingenting, men jag vet inte vad som ska hända heller? Bor i ett rum på kanske 15 kvadrat där jag inte äger någonting, eller jo, jag äger det som är i det, både frivilligt och ofrivlligt. Ingenting jag hade valt egentligen, (förutom kläderna). Det kändes skönt när jag flyttade hit, för jag flyttade hit för att jag var tvungen att ta en paus en liten stund. 

 

Ibland är jag lite besviken på hur livet blev. Jag är inte missnöjd, och jag skäms lite för att jag har den tanken, men ibland kommer den upp. Livet var liksom på väg att ordna upp sig och bli lite stabilt för första gången på många många år,  jag behövde trygghet och det hade jag. 

 

Har tröttnat på den här pausen nu. Nu önskar jag mig ett riktigt liv, och mest av allt ett riktigt boende. Det vill säga; Ett boende isolerat för vinterbruk, inte toaletten utanför lägenheten, inte ett bad med mögel, inte haschrökande partysvensker under, inte 81 trappsteg upp utan hiss, inte på en dreggig gata, inte ett kollektiv, men framför allt med MINA ÄGODELAR. Mitt hem. Och med helst med M. 

 

Det onda med mina önskningar är ju att det är värdsliga saker. Jag borde vara tacksam. Men nu har jag tröttnat.

 

 

 

I måndags var jag på massage. Och blev hemsänd (ehhh?stavning och ordval) med en rejäl läxa och några väl valda ord. Egentligen visste jag allting han sa till mig. Men man behöver ju bli påmind ibland.

  

Jag vet att jag balanserar på en smal tråd när det gäller stress. Men det är så svårt att hitta balansen mellan vad jag faktiskt orkar och klarar, och vad jag vill. 

Jag vill så otroligt mycket. Jag vill fixa, organisera och göra system, för att allt ska fungera. Men man vänder liksom ett skepp med två åror. Och det måste jag lära mig.

 

En sak som jag ska vänja mig av med är mina listor i huvudet. Jag skriver aldrig upp och strukturerar mina dagar på jobbet. Jag har listor i huvudet. Jättebra tyckte jag en gång i tiden. Tror till och med jag bloggat om det, och då är det bra. Men nu är det inte så bra.

För den listan är ungefär hur lång som helst. Varje sak jag tänker på, eller varje grej jag går förbi i butiken som jag kommer på att jag ska ordna med hamnar på den listan. Men det är så mycket jag inte hinner, men som ligger i huvudet och stressar mig. Skriver jag på en lapp så får det bara plats med en viss mängd punkter innan lappen tar slut. Då måste jag ta dem, innan jag skriver en ny lapp. 

Simpelt och självklart tänker kanske någon av er, men inte för en stressad tjej som vill mer än hon har möjlighet till. Vissa saker får bara ta den tid det tar. That´ts life och det är verkligheten. Viktigt att tänka på hälsan, blir ju snart tant...

 

Appropå hälsan så var det väl på tiden att börja träna igen? Har tagit en liten paus på ca sju månader....Jag sliter ganska mycket med sömnen min. Och det hjälper ju inte stressen. Igår var jag på "Shapepulse", mitt favoritpass. Med min favoritledare. Jag funderar på vad hon går på. Men jag gillar att hon står och skriker konstant genom hela passet (samtidigt som hon står och hoppar) "ALLA SKA MED" "FRAM MED BRÖSTET,BAK MED AXLARNA" "LEEEE,ALLA SKA LE". Härlig tjej. Inte så härligt när man tror man ska dö på grund av andnöd. Men kanske är det det som gör att jag inte dör. Pass på ironin när jag talar om "favorit" pass och ledare. När jag tränar finns det inget eller ingen som är en favorit. Måste hitta ett innebandylag. Det är favorit. 

 

Inatt sov jag väldigt skönt i allafall. I morse vaknade jag med värk i hela kroppen. Endast på grund av den goda sömnen kommer jag träna igen. KBK sara liksom. 

 

 

 

 

 Imorgon ska jag på harrytur!! Det är alltså vad det kallas när norrmännen åker till Sverige och handlar. Tror de är för att de är lite, ja, ja vet inte hur jag ska förklara... Lite knäppt. Lite harry.  

 

 

 

 

Det är verkligen ingenting som funkar. Kan inte streama filmer eller serier och jag kan inte ladda upp bilder! Har till och med köpt en ny dator.. vad är de för feeeel? Ni som känner mig väl vet att jag inte orkar med saker som inte fungerar. Vi har en ny router också, så just nu känner jag mig lite maktlös. Kanske bara ska lära mig att acceptera att en del saker inte fungerar exakt så som jag vill ha det.

 

Jag börjar mer och mer inse att jag har kontrolllbehov. Jag trodde inte jag hade det. Eller lite, till en viss gräns. Men jag vill mer och mer ha kontroll på min närhet och på vad som verkligen händer. Jag är nog som vanligt, av eller på. Antingen bryr jag mig inte alls, lägger ner det helt, eller så måste jag ha full kontroll, annars blir jag stressad. Men vad gör man när man har situationer där man vill ha full kontroll men när man inte har tid att ha det egentligen?

 

Jag vet inte om det är positivt eller negativt för min del att ha kontrollbehov. Jag är väldigt ostrukturerad som person. Jag har ingen kalender för exempel. Jag springer omkring och försöker ha allting som händer i huvudet, vilket oftast slutar i att jag glömmer en hel del... Men om jag har en kalender, så glömmer jag att ta med den överallt. Och eftersom jag nästan aldrig har en väska med mig så har jag inte heller någonstans att ha den. Tycker kalendern på iphonen är sådär... så det blir inte att jag använder den heller. 

 

Allt jag behöver lägger jag i fickorna. För tar jag en väska stoppar jag ner alledes för mycket onödiga saker, in case of liksom. Som jag nog aldrig användt. 

 

 Här i Oslo går det bussar, spårvagnar och tunnelbanor. Men när jag ska någonstans med dessa så bara måste jag kolla vilken tid de går så jag kommer med precis den jag planerar. De går typ hela tiden liksom. Exempel igår skulle jag jobba i en annan butik. Jag kollade upp dagen före att tunnelbanan gick ofta, och tänkte att då kanske jag bara ska gå dit så tar jag en. Så går jag dit och missar den första tunnelbanan precis, så jag måste vänta. Ingen stor sak... Men för mig blir det panik och stress direkt. Då börjar jag genast tänka " Meeen, faaaaan, du skulle kollat upp när den gick så du slapp vänta och så du verkligen vet vilken tid du kommer fram , osv,"... Kontrollbehovet och jag kan inte vänta, och vi kan inte leva med att inte veta. 

 

Min personlighet klarar inte av att ha ett stort kontrollbehov. Jag är inte strukturerad någonstans. Jag lägger saker och papper överallt och ingenstans, det är sån jag är. Det finns en sak där jag är fruktansvärt strukturerad, och det är när det gäller damm. Det får inte finnas damm någonstans i mitt rum. Men tänk om jag kunde ta lite av det och föra över det till allmänna personlighet? För det borde egentligen inte göra någonting om det är lite lite damm på en golvlist bakom garderoben.

 

Det är tufft att vara vuxen ibland. Man måste ta tag i saker som man egentligen inte vill. Jag vill att allt bara ska rulla på som det alltid gjort. Men nu går det inte längre. 

 

Kontroll VS struktur. Måste göra en mix. Släppa kontrollen, och blir mer strukturerad för att slippa stress och ångest.  Låter lätt. Känns svårt. 

 

Vet ni vad jag längtar efter? En sommarstuga. Som är färdig att bo i. Men där det finns lite saker man kan pyssla med. Dit vill jag åka nästa semester. I fyra veckor. Bara ligga på altanen och läsa bra böcker. Sedan om jag vill så kan jag lyfta ett finger också. Men det skulle antagligen bli 90% vila och 10% annat. Vill man träffa mig så får man komma dit. Hårt, men jag vill inte stressa någonstans och känna mig otillräcklig. 

Drömmar, drömmar, drömmar... Men utan dem kommer man väl ingenstans heller.

 

Nu ska kontrollbehovet och jag lägga schema på jobbet. Appropååååå........

 

 

 

 

 

Nu händer mycket kul, på en och samma gång... Imorgon drar vi upp och riggar en monter på Elixia convention. Det är alltså dags för ett convention igen!!! Glädjer meeeeg! 1200 deltagare som är där för att träna och, köpa nya kläder och skor av oss och Reebok! 

 

Ett stå på ett convention av detta slag och få möta massa glada människor är bland det roligaste jag gjort under mina år i arbetslivet (åååå gammal). Man får med sig såå mycket glädje och inspiration tillbaks till butiken, och det behövs just nu mer än aldrig. Det har hänt så mycket på jobbet och jag har jobbat väldigt mycket de senaste veckorna, så det ska bli skönt att få göra något som ger så mycket tillbaks! Energin är inte på topp, så det är dags att fylla på igen!

 

Appropå fylla på så drar jag ju till Cypern på söndag också. Denna semester kunde knappast ha blivit bättre planerad i tiden! Ibland lyckas man. Det blir ju kul att spendera veckan med en indian också. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni vet när man inte vill bli äldre? Ni vet när man har haft den känslan sedan man fyllde 22? Om ni inte vet så kan jag förklara. 

Eller med vilka ord ska man förklara. Jag vet inte. Men det är skit. Jag vill inte bli äldre, och framför allt inte 25. 25 år och har uppnåt vad i livet? Flyttat Sverige runt X antal gånger för mycket,(typ 11 gånger) flängt hit och dit och överallt. Så börjar det ordna upp sig, jag hittar ett ställe jag vill bo på och trivs med. SÅ skiter det sig och så flängde jag iväg till Oslo. Bor i ett kollektiv. I ett rum. Med en toalett ute i ett eget trapphus, ja men hej 50 talet. Eller 40, eller 30 talet. Jag vet inte när man hade toaletten utanför lägenheten i ett eget trapphus, men det känns just ikväll rent ut sagt förjävligt. Hela min livsstory känns lite annorlunda, eller förjävlig. Jag vet inte.

 

Men vad är det man ska ha uppnått i livet när man ska fylla 25 år om drygt två månader då? Jag vet inte vad jag egentligen skulle vilja ha uppnått, som jag inte har uppnått. Jag är inte missnöjd med mitt liv, men jag bara funderar. Eller, det var inte så här jag trodde mitt liv skulle se ut när jag var 25. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och det är väl bra antar jag. Saker och ting förändras. Människor förändras. Jag har det väldigt bra, jag klagar inte, bara funderar, men det är antagligen dumt när man egentligen inte saknar någonting? Inte något mer än känslan att ha uppnått något. Men det är lyxproblem tror jag.

 

För att dämpa 25 års krisen en aning bokade jag och Clary  (är inte ensam om ålderskris iallafall) en resa till Aiya Napa igår. Hoppas jag inte kommer hem med bekräftelsen att jag verkligen är gammal.. Misstänker nämligen medelåldern 18 år där. Men det får man väl va ibland också trots att man är liiite äldre? ♥

 Glädjer mig såå mycket!

 

Annars har jag ryckt in som IT tekniker idag på jobbet. Ni vet jag brukar ju skifta lite arbetsuppgifter ibland. Finns det någonting man kan bli mer tokig på än när datorer, kassor, nätvärk, skrivare eller program inte fungerar? Nej jag tror inte det.. Tror inte jag har någon strålande karriär i just det yrket faktiskt. Problemet är inte löst för att säga det sån...Misstänker att kampen forsätter imorgon!

 

För övrigt har jag ju faktiskt på riktigt bytt lite arbetsuppgifter. Ett händelserikt och lärorikt år måste jag säga. Jag har lärt mig det mesta om bankterminaler, bankavstämningar, kassaprogram.. Blivit mycket bättre på matte. Blivit mer ordningsam när det gäller papper och pärmar. Och mycket mycket mera. Men nu är det dags för lite nya utmaningar, som jag tror kanske ändå, trots alla lärdomar, passar mig bättre. Vi får helt enkelt se! 

 

 

 

 

 

 

Inte saker som i saker. Utan allt. Jag blir så obekväm med mig själv när saker och ting inte fungerar. Jag tror inte det finns någonting som stör mig mer än det. Det är väl en av mina sämre sidor tror jag. För jag blir så stressad. 

 

Men det värsta är att det inte finns någon balans i det. Vissa saker, som kanske anses som viktiga, bryr jag mig ingenting om. Andra saker som anses som oviktiga, kan jag bryta ihop för om det inte fungerar. 

 

Jag har nog ganska lätt att ta tag i saker och försöka få det att fungera, men jag har samtidigt väldigt svårt för att få hjulet att snurra. Men när jag inte får det att fungera, så ger jag upp. Och från att ha startat någonting, till att jag ger upp går det inte lång tid. Det beror på att jag ger upp, orkar inte, vill inte längre, kan inte, eller så fungerar det helt enkelt inte. 

 

Men då är jag tillbaks igen. Där allting började. Och så orkar jag inte, och så fungerar det inte, och så blir det jobbigt. Sen mår jag dåligt över det, sen försöker jag förtränga det. Tills det kommer fram igen. Jag är helt enkelt dålig på att ta itu med saker ordentligt. 

 

 

Men, det bästa är att jag vet om det. Då kan jag förändra det. Jag ska bara slutföra det.

 

 

 

 

 

Semestern var ju oförskämt bra. Inte lyft många fingrar under den inte. Men samtidigt känner jag att jag var lite värd det också. Det var otroligt välbehövligt för mig att få vila upp mig lite. Slappa och ta det lite lungt. Nu är det bara ett år kvar tills nästa semester. Note till mig själv inför den: Ta semester en vecka tidigare, och ta fyra veckor...

 

Längtar tills den dagen jag har har studerat klart till lärare och får tio veckors semester, sedan ler lite för mig själv och tänker att det förmodligen aldrig kommer hända.. Men drömma kan man ju alltid göra! :)

Och här är allting som vanligt. Precis som vanligt. Som om något skulle ha förändrats? Nej. Det första jag möts av på jobbet är att elen brutits och internet till en kassa låg nere. Det sista som jag lämnade var en översvämmad tank till toaletterna på jobbet... Ingenting förvånar mig på det där bygget alltså. Det tog mig två dagar att försöka få igång internet. Då var jag totalt hjälplös och sa bara, kom hit och fixa! Då har jag kollat alla sladdar, överallt. Och letat en router som inte verkar finnas.. Nej, men då var det en liten liten knappjävel på en liten sladd på en liten dosa som var av. Jajaja, man lär sig mycket på huset i allafall. Idag har jag letat en sladdnågonting åt elektrikern som lyckades bryta strömmen, men det verkar inte finnas den heller. Igår fick jag torka vatten, eftersom det regnade ute. Då regnar det inne också. Nu väntar jag med spänning inför nästa utmaning..

 

Min dator tackar nog för sig snart, alternativt om den redan halvt gjort det. Lite oklart i den frågan. Nästa beslut att ta i mitt liv är inköp av dator. Tänk att det ska va så svårt även fast jag vet vad jag vill ha...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två dagar kvar tills jag har semster.  Då ska jag sova, vila, slappa, ta det lungt, andas, glömma bort Norge och skattetaten för ett tag, sola, bada, fotografera ,träffa  vänner och familj. Sen kanske jag är redo för ännu ett år. Insåg precis att jag räknar året mellan semstern numer. Annat var det när man var ung, då började året 1 Januari. 

 

 

// 25-årskrisen är på väg 

 

 

 

 

 

Den här bilden såg jag idag, och kände att jag kände igen mig... 

 

Jag blev lite sjuk härom veckan. Blev superförkyld, ni vet när man är tät i hela huvudet och hörseln är nedsatt typ 70%. Sedan fick jag ont i öronen och bihålorna. Så då ringde jag vårdcentralen och frågade om det kanske borde kollas upp, och det skulle det och jag fick en tid. 

 

Kommer in hos min läkare och han säger " Ja, du ser ju inte helt frisk ut. Det här behöver vi inte ta någon närmare titt på, jag skriver ut penecelin till dig". 

 

Där sitter jag som vanligt som en liten tyst och tacksam tjej och säger okej. Som jag alltid gör, varje gång jag besöker någon som jag vet, eller som jag tror har mer kunskap än mig. Och jag litar ju såklart på en läkare... Fast tills efter det här vet jag inte riktigt om jag litar på honom längre. Jag blir irriterad att jag inte står på mig och faktiskt kräver att han kollar mina öron. 

 

Ja, han ställde säkert en riktig diagnos. Men jag tycker han borde ha kollat mina öron iallafall? Han slutar vårt samtal med att säga, "Gå hem och bli frisk och blir du inte det så ringer du så ska jag skriva ut mer". Ja, och så bet ju inte antibiotikan och jag fick ännu ondare i öronen. Så då ringde jag, och han skrev ut ny. Men jag visste väl lite vart jag hade honom så jag krävde nässpray också, och det var ju inga problem..

 

Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag fick ju vad jag ville egentligen, jag hade börjat gråta om han skickat hem mig och sagt " Gå hem och vila några dagar". Men samtidigt tycker jag att han borde kollat upp mig. Det hade på något sätt kännts mer okej. 
MEN jag lärde mig något nytt och det är att stå på mig lite mer tills nästa gång. Jag tror jag har rätt att bli undersökt. Nog om detta. Jag är fortfarande ganska förkyld, men värken har släppt. Så egentligen är jag väl nöjd. 

 

 

Annars har jag haft en underbar helg med min käresta! Jag har köpt ett nytt objektiv till kameran som är fantastiskt. Gyllene Tider konsert på fredag!  Och två, TVÅ ynka veckor till semester! 

 Vet ni vad?