Tror det var två eller tre dagar efter det att jag anlänt Oslo så börjar brandlarmet tjuta här i lägenheten, utan anledning, och på den lilla ytan som är här hemma så blir man ju livrädd när det går igång. Elin som var också hemma säger bara sådär: "Åh nej, inte nu igen". Typ. Själv har jag väldigt stor respekt för brandlarm och känner paniken krypa smått och tänker att jag befinner mig fyra våningar upp. Elin förklarar att när ett brandlarm i huset går så går det i alla lägenheter. "Jag tänker inte gå ut" Säger Elin och berättar att alla egentligen ska lämna sina lägenheter och gå ut på innergården. Istället går vi och tittar ut i fönstret för att se om det är någon som går ut, utifall det skulle brinna någonstans.. Ingen går ut.
Det här har sedan hänt tre gånger till (folk kan inte laga mat här), då har jag varit ensam hemma och har blivit lika rädd varje gång och börjat kolla spisen, plattången, tvättmaskinen, laddare... Jag är otroligt nojjig och hade helst bara sprunigt ut. Men skulle jag stå där själv ute i regnet då och vänta tills det slutat pipa? (Ja, det regnar varje dag här.) När jag kollat alla eventuella saker som skulle kunna brinna här i lägenheten går jag till fönstret och tittar om det är någon som står där ute, och det gör det såklart inte. Sist var det mörkt ute och då ser man ju liksom om det skulle vara någon som kollar ut i fönstret från de andra lägenheterna, inte en människa. Seriöst, hur man kan bara inte bry sig?!
Jag minns alla gånger brandlarmet i Mitt i City gått och man måste ta ut alla kunder innan man kan gå ut själv och kunderna bara " Nej, måste jag gå ut?" EH ja, brandlarmet går. Det kan brinna här.
Det positiva med att någon i den här uppgången inte kan laga mat är att de bränt bort den fruktansvärda spylukten som hägrat i veckor. Ja, någon har spytt i trappuppgången. Och det är inte jag.
Den andra dramatiska upplevelsen som hänt mig är att jag satte igång larmet på jobbet. Jag lägger på larmbrickan, går in, knäpper på lamporna och hör att det låter lite i butiken. Går ut och tittar och konstaterar att det piper ganska mycket där ute. Jaha, vad ska jag göra nu? Otroligt nog behåller jag lugnet och handlar som en vuxen människa, stolt! Helst ville jag bara gå ut igen och ställa mig utanför och låtsas att jag inte hade någon larmbricka att gå in med själv.. Men jag tog tag i situationen och ringde en kollega som hjälpte mig att lösa problemet. Hur lyckades jag? Ja, jag lyckades med ungefär det mesta så det var inte så svårt. Nä, jag hade "ingen aning" om att man var tvungen att larma av trots att jag gjort det säkert minst 1500 ggr förut på mina andra jobb.. Nyyy på jobbet.
Dramatiska upplevelser, men jag lever fortfarande och tar väl inte någon jättestor skada av det här hoppas vi.
Men den här brandlarmsgrejen alltså, viktigt att ta på allvar. Nästa gång går jag ut.
