Sara och om livet.

 

Det är väl lite där vi är? allt är bara ett stort hjul som går runt runt. Jag vet knappt om det är många, tisdag, lördag, Maj, augusti, December, 2012, 2015 eller 2020. Jag säger inte att det är negativt eller klagar på något vis. Kanske är det bra? Så har man de små och stora glädjerna där imellan. Allt från när du har 10 minuter över på jobbet till instagram, eller kanske en resa? För mig i en hektiskt vardag så ska det inte mycket till för att sätta pris på det. Och det är något jag har (och är..) dålig på. Uppskatta och sätta pris på saker i mitt liv, stort som smått. Man gör det kanske i en kritisk situation i livet, och kanske i en väldigt stor situation i livet, men därimellan då? 

 

Samtidigt är det väl viktigt att anpassa det efter sig själv. Att höra på älska-dig-själv osv råd passer väl kanske sällan de allra flesta, eller vad vet jag. Jag vet iallafall är jag inte tillhörer någon vanlig typisk person och väljer å tro att det inte finns en sån norm. 

Jag önskar ibland att jag kunde kliva upp varje morgon och se mig i spegeln och säga till mig själv: " Idag blir en fantastisk dag". Ain´t gonna happen. Då jag står upp så tänker jag under tiden jag snoozar (ca 90 minuter varje morgon) att jag hatar mig själv och jag hatar speciellt livet. Ingen är så trött som jag på morgonen (möjligtvis min bror). Oavsett om jag har sovit 2,6,8 eller 24 timmar. Jag vill dö litegrann varje morgon. Ge mig 2 timmar så börjar jag bli en människa, och då kan det fort hända att jag tänka att dagen blir carpe diem osv. Nej. Det är inte carpe diem jag tänker. Allt för djupt.

De grejerna där fungerar inte på mig. 

 

Däremot att ha saker att glädja sig över eller till. Små som stor. Jag kan faktiskt som sagt glädja mig över 10 minuter tills över till instagram. Ikväll lagade jag mat med vitlök i, hade glädjet mig hela dagen. Möjligt 98% av alla andra runt mig anser det som sorgligt, och då tänker jag att det går helt fint faktiskt. 

 

Jag lever gott i mitt hjul, men små avbrott ibland. 

 

 

 

Hade en gång en blogg pga ett behov att skriva. Tiden försvann och jag slutade skriva. Jag har nog ett stort behov att använda en eller annan form för min (obefintliga egentligen?) kreativitet. Men oavsett, viktigt att få utlopp för det, antingen man är bra på det eller inte. När jag läser gamla inlägg här så blir det väldigt svart på vitt att jag verkligen har tappat så mycket svenska. Man tänker - svenska / norska - typ detsamma. Både ja och nej. Det norska språket är uppbyggt väldigt olikt det svenska, och jag stör mig på hur jag kommunicerar i både text och tal varje dag faktiskt. Ord jag tror är svenska ord och plötsligt norska och omvänt. Viktigt att hålla på sitt språk? Ja. Tänker det är en form för min identitet. Men samtidigt så är det svårt att öva på det också, allt går på automatik. Och när jag först pratar så fokuserar jag mest på andra saker. 

 

Kommer jag skriva igen? Ja,nej, kanske. Förhoppningsvis. Jag hade skräckblandad förtjusning över om jag ska ha något att skriva om. Jag är extremt dålig på smaltalk exempel. Men så börjar man skriva och plötsligt har jag så massor jag vill diskutera och saker som jag tänker på. 

 

På återseende?