Sara och om livet.

 

 

Det enda jag har tänkt på idag är att få gå hem och sova middag. Har ju tid med sånna härliga aktiviteter när jag slutar 16.00.. Men kunde såklart inte somna när jag väl kom hem, trots att jag är ganska sliten.. Sen kunde jag somna vid halv 9 om jag ville det, men då hade jag vaknat mitt i natten och varit vaken. Nu är jag bara pigg, men trött på huvudvärken som kom som ett brev på posten när jag kom hem.. Kanske hänger det ihop med att vår lägenhet är lika fuktig som en regnskog? Det rinner vatten på fönstrerna och det tar flera dagar för tvätt att torka, härligt.... 

 

Igår var vi på konsert. Och det var så bra, jag hamnade i något slags lyckorus..Ni vet när man glömmer tid och rum och bara känner lycka och glädje. ♥ De ägde scenen och de var två väldigt ödmjuka tjejer som gav publiken allt. I somras när jag var på Lars Winnerbäck sa jag till mig själv att man borde gå på mer konserter.. Och jag säger det till mig själv igen.

 

 

Om man tycker att " I love it" är bra på spotify eller på radion, så är det bara förnamnet på vad det är live.. 

 

/ Sliten tjej med huvuvärk men I love it ändå

 

 

 

Som jag tidigare nämde, igår var det dags att fira det nya jobbet. Vi firade väl egentligen allt vi kunde komma på, men en sak som lyftes fram extra mycket är att vi är tre hard working womens.. Så känns det iallafall varje vardagskväll här hemma. Slit och släp, men det är väl det livet går ut på, slita på vardagarna, fira på helgerna? Får ju passa på när man är ung................host host. 

 

Vi ägde dansgolvet kan man säga, men med gamla godingar som På egna ben och Sanna Vänner, så finns det helt enkelt inga andra alternativ. Bjuder på de här skönheterna, verkligen bjuder...

 

 

 

Då var helg igen och jag älskar det. Veckorna går fruktansvärt fort alltså,men det är mer än okej. Det kan till och med gärna bli nästa helg direkt!

 

Den här veckan har det verkligen börjat släppa för mig på jobbet. Det har varit en kamp varje dag på jobbet i fem veckor. Med alla nya arbetsuppgifter, allt ansvar som ska tas, nya produkter, (många produkter..) nya varumärken, nytt språk, ny attityd hos kunderna, nytt land.. Ja, det listan kan göras oändlig..Men jag känner mig säkrare för varje dag som går och den här veckan har kännts väldigt bra. Det är roligt med nytt jobb! (nu fattas det bara vinter och snö så blir det ännu roligare..)

 

Det här tycker jag är värt att firas.. Eller? Klart det är. En kväll ute på byn! 

 

 

Hinner inte med att blogga, har fullt upp med att mysa och (!!!) äta. Helgerna här är underbara, min helgångest är helt borta och jag har lärt mig att njuta av helgens lediga och underbara timmar. ♥ Har inte mer att säga om det, bjuder er på en massa bilder istället.. Njut ni med!

 

 

 

 

Besök på kakaobaren! Varm choklad med massvis av smaker att välja på! Farlig loppis som granne, dog 50-talsdöden.. Vill köpa! Får tänka på alla fina saker jag har nerpackat i lådor istället...

 

 

Tror det var två eller tre dagar efter det att jag anlänt Oslo så börjar brandlarmet tjuta här i lägenheten, utan anledning, och på den lilla ytan som är här hemma så blir man ju livrädd när det går igång. Elin som var också hemma säger bara sådär: "Åh nej, inte nu igen". Typ. Själv har jag väldigt stor respekt för brandlarm och känner paniken krypa smått och tänker att jag befinner mig fyra våningar upp. Elin förklarar att när ett brandlarm i huset går så går det i alla lägenheter. "Jag tänker inte gå ut" Säger Elin och berättar att alla egentligen ska lämna sina lägenheter och gå ut på innergården. Istället går vi och tittar ut i fönstret för att se om det är någon som går ut, utifall det skulle brinna någonstans.. Ingen går ut. 

 

Det här har sedan hänt tre gånger till (folk kan inte laga mat här), då har jag varit ensam hemma och har blivit lika rädd varje gång och börjat kolla spisen, plattången, tvättmaskinen, laddare... Jag är otroligt nojjig och hade helst bara sprunigt ut. Men skulle jag stå där själv ute i regnet då och vänta tills det slutat pipa? (Ja, det regnar varje dag här.) När jag kollat alla eventuella saker som skulle kunna brinna här i lägenheten går jag till fönstret och tittar om det är någon som står där ute, och det gör det såklart inte. Sist var det mörkt ute och då ser man ju liksom om det skulle vara någon som kollar ut i fönstret från de andra lägenheterna, inte en människa. Seriöst, hur man kan bara inte bry sig?! 

 

Jag minns alla gånger brandlarmet i Mitt i City gått och man måste ta ut alla kunder innan man kan gå ut själv och kunderna bara " Nej, måste jag gå ut?" EH ja, brandlarmet går. Det kan brinna här. 

 

Det positiva med att någon i den här uppgången inte kan laga mat är att de bränt bort den fruktansvärda spylukten som hägrat i veckor. Ja, någon har spytt i trappuppgången. Och det är inte jag. 

 

Den andra dramatiska upplevelsen som hänt mig är att jag satte igång larmet på jobbet. Jag lägger på larmbrickan, går in, knäpper på lamporna och hör att det låter lite i butiken. Går ut och tittar och konstaterar att det piper ganska mycket där ute. Jaha, vad ska jag göra nu? Otroligt nog behåller jag lugnet och handlar som en vuxen människa, stolt! Helst ville jag bara gå ut igen och ställa mig utanför och låtsas att jag inte hade någon larmbricka att gå in med själv.. Men jag tog tag i situationen och ringde en kollega som hjälpte mig att lösa problemet. Hur lyckades jag? Ja, jag lyckades med ungefär det mesta så det var inte så svårt. Nä, jag hade "ingen aning" om att man var tvungen att larma av trots att jag gjort det säkert minst 1500 ggr förut på mina andra jobb.. Nyyy på jobbet.

 

 

Dramatiska upplevelser, men jag lever fortfarande och tar väl inte någon jättestor skada av det här hoppas vi.

 

Men den här brandlarmsgrejen alltså, viktigt att ta på allvar. Nästa gång går jag ut.

 

 

 

 

 

Det är en helt annan stämning  här i Oslo när det är helg är hemma i Sverige. Eller så är det för att jag lever ett lite annorlunda liv här än vad jag gjorde i Sverige. Tänkte först skriva hemma, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. Man kan ju definera hemma på lite olika sätt. Från det att jag flyttade hemifrån för åtta år sedan tills för kanske tre år sedan har jag alltid kallat Alfta som hemma. Alfta känns inte som hemma längre, trots att hela mitt liv ligger nerpackat där i huset som jag växt upp i. De senaste åren har Karlstad varit hemma. Ibland tror jag mig hittat stället på jorden, och då tror jag det stället är Karlstad, men Sara 23 år och hittat stället på jorden? Så som jag har flängt runt. Kanske. Just nu har jag inget hemma, för mitt hemma ska vara en plats där jag har min fasta punkt, med min stämning. Det tar tid att hitta sitt hem. Jag har två ställen som jag ändå känner mig väldigt nöjd med trots att det inte är hemma. Rimsbo, det är min oas det. Där gör man vad man vill och det är ingen som bryr sig. Älskade plats.

 

 

 

Kloka ord från Ann-sofie. Ord att tänka på! 

 

 

Har bara skrivit om motgångar och elände än så länge här, och så farligt är det väl egentligen inte med mig. Det är väl bara det att det påverkar mig mer än det som går bra gör. Egentligen går det väl lite bra för mig också, tror jag.

 

Ikväll är det lungt och stilla här hemma, det har varit en trött dag, men jag orkade städa i ordning lite och vad mysigt det blir då. Så mysigt så vi spädde på det ordentligt.. Ljus,the och chillmusik. Nästa projekt blir att mysa till designen här på bloggen också, tur att jag bor med en grafisk designer!

 

 

 

 

 

 

 

 

De senaste dagarna har jag gått runt och tänkt på massa saker som jag tycker om med Norge och Oslo. Språket, hur landet är uppbyggt, osv osv..Jag samlar på mig bra saker, som har övervägt det som är mindre bra med Norge.

 

 

 

  

 

Jag har nästan brytit ihop en massa gånger de här veckorna jag bott här över krångel, det är väl egentligen kanske inte Norges "fel" utan säkert mer mitt eget fel, men jag har liksom bitit ihop och tänkt på att det kommer att lösa sig, ge det bara liiite tid..

Men idag gick det över mitt fantastiska?! tålamod. 

 

Har inte skaffat något norskt mobilnummer ännu och har liksom längtat ihjäl mig efter den dagen. Efter att ha varit ihop med min Iphone snart två år så har det kännts lite ensamt utan den och idag var dagen jag skulle lösa det, men idag var också dagen då det inte gick att lösa på det viset jag hade tänkt. 

De står liksom en sak, och så gör man så, men sen när man gör som det står, då fungerar det ändå inte? Var liksom redan på bristningsgränsen när jag började det här projektet idag, det var ingen bra kombo. Tur man är så fruktansvärt envis så att när man bestämt sig för en sak så löser man det ändå. Så nu har jag ett abonnemang och ett norskt nummer, dock mycket sämre än det jag hade tänkt, men jag har det i allafall. 

 

Det kommer ett inlägg om vad jag tycker om med Norge också, men inte idag. Nu ska jag bara njuta av abonnemanget, samt att jag lyckades fixa att jag kan smsa via imessage igen, för det slutade ju fungera med det nya abonnemanget. Just ja, sa jag att jag förra veckan återställde telefonen och sedan inte fick in innehållet i iphonen trots att jag säkerhetskopierat innan? Livet är härligt. Nästa gång blir det en Nokia 3310, då hade man inte större problem än vilket skal man skulle välja. 

 

Jag har bestämt mig många gånger för att börja träna.. lite för många kanske, men har aldrig riktigt hållt i, inspirationen har liksom aldrig varit tillräcklig. Innan jag flyttade hit så tänkte jag och hoppades att inspirationen skulle finnas när jag kom hit. Kanske var det lite önsketänkande också efter den här jävla sommaren, man har ju hört att man mår bra av träning.. 

 

Jag har varit ganska duktig med promenader under senaste tiden, promenader är ju skönt. Problemet är att jag nästan bara tar mig ut när jag mår dåligt. Antagligen för att det rensar tankarna och att det får mig att göra någonting annat än att tycka synd om mig själv. Sorligt, men väldigt sant. I och med det får promenaderna mig nästan att känna ångest i de perioder när man mår bättre, man blir liksom påmind varför man är ute och går, eller varför man var ute och gick. Då känns det inte lika roligt att gå ut.

 

Clary är ju väldigt duktig med att träna och jag blev inspirerad av henne. Så igår följde jag med till SATS, och det var kul, riktigt kul. Och idag fick jag reda på att jag kan träna gratis via jobbet på ett ställe, väldigt nära jobbet = lätt att ta sig dit. Och det var perfekt, ett litet, men väldigt nytt och fräscht ställe, i princip tomt också i och med att det ligger på ett hotell. På SATS här mitt i Oslo var det ju galet mycket folk, och väldigt trångt.. Fick ju panik i omklädningsrummet typ. Det här känns bra, och det känns kul. Imorgon blir det ett besök igen, slutar man 16.00 så har man all tid i världen faktiskt. 

 

Jag googlade precis på lite träningsbilder, se om jag skulle hitta något fint att lägga upp här i bloggen.. Fick upp massa bilder på snygga vältränade tjejer. Och då slog det mig att jag inte har något mål med träningen. Paniken kom lika fort som bilderna kom fram, och de gjorde de på 0,35 sek. Jag lever ju alltid efter principen att ha mål, jag tror ju att mål är det som driver mig. Och det är det kanske med ibland, men nu tänker jag inte ha något mål.Och jag tänker inte lägga upp någon bild på snygga vältränade tjejer med klyschiga texter under, det inspirerar mig inte.

 

Nu vid närmare eftertanke så är det här mitt mål, och det känns okej.

 

 

 

Så pappa, min trognaste läsare. Här kom det ett inlägg idag också.