Sara och om livet.

 

Inte saker som i saker. Utan allt. Jag blir så obekväm med mig själv när saker och ting inte fungerar. Jag tror inte det finns någonting som stör mig mer än det. Det är väl en av mina sämre sidor tror jag. För jag blir så stressad. 

 

Men det värsta är att det inte finns någon balans i det. Vissa saker, som kanske anses som viktiga, bryr jag mig ingenting om. Andra saker som anses som oviktiga, kan jag bryta ihop för om det inte fungerar. 

 

Jag har nog ganska lätt att ta tag i saker och försöka få det att fungera, men jag har samtidigt väldigt svårt för att få hjulet att snurra. Men när jag inte får det att fungera, så ger jag upp. Och från att ha startat någonting, till att jag ger upp går det inte lång tid. Det beror på att jag ger upp, orkar inte, vill inte längre, kan inte, eller så fungerar det helt enkelt inte. 

 

Men då är jag tillbaks igen. Där allting började. Och så orkar jag inte, och så fungerar det inte, och så blir det jobbigt. Sen mår jag dåligt över det, sen försöker jag förtränga det. Tills det kommer fram igen. Jag är helt enkelt dålig på att ta itu med saker ordentligt. 

 

 

Men, det bästa är att jag vet om det. Då kan jag förändra det. Jag ska bara slutföra det.